Skor

Hur mycket? Den svenska skobranschen har gått väldigt bra de senaste åren. Skor betraktas som en viktig modeaccessoar. Vi köper nya skor i takt med modets svängningar mer än i den takt de slits ut och försäljningen ökar hela tiden. Den totala skokonsumtionen i Sverige har ökat från 6, 5 miljarder kronor 1996 till 10, 7 miljarder kronor 2007.

Varifrån? Skoindustrin är en av de mest globaliserade industrierna i världen. Kedjorna av leverantörer och underleverantörer är långa. Skorna kan ha designats i Europa, materialet kan komma från exempelvis Indien och Vietnam, detaljer till skorna från ett handfull olika länder för att till sist sättas ihop i exempelvis Kina.

Problemen: De största problemen för arbetare i skoindustrin är för långa arbetsdagar och för låga löner, motstånd mot facklig organisering och användningen av hälsofarliga kemikalier. Dessutom är hemarbete ett problem. Det vill säga att delar av produktionen läggs ut på framför allt kvinnor som arbetar hemifrån. Vilket innebär svårigheter att kontrollera att lagar och regler om arbetsrätt uppfylls.

Den svenska skoindustrin: De svenska skoföretagen uppvisar brister i arbetet med mänskliga rättigheter och miljö i produktionen. Det visar rapporten Hur skor vi oss? som kampanjen Rena Kläder publicerade 2008. Företagen som granskats är sex av de största aktörerna på den svenska skomarknaden: Eurosko, Vagabond, Nilson Group, ANWR, Scorett och Ecco. I Eurosko ingår bland annat Skokanonen och Wedins. I Nilson Group ingår Din Sko, Jerns, Skopunkten, Nilson och Radical Sports. ANWR är en inköpsorganisation för skohandlare som också har egna märken som Crispin, Lino Moda och Sidewalk.

Granskningen av dessa företag visar att den största bristen i etikarbetet är den otillräckliga uppföljningen av de etiska krav som ställs på underleverantörer. Eurosko och Vagabond gör inga systematiska kontroller av arbetsvillkor eller miljö på leverantörsfabrikerna. Inte heller Scorett har regelrätta kontroller men utför dokumentkontroll. Nilson Group gör egna inspektioner som främst handlar om arbetsmiljö men undersöker inte arbetstid och löner. Ecco gör inga oanmälda inspektioner och träffar inte arbetare utanför arbetsplatsen. ANWR, där många skobutiker ingår, ställer otillräckliga krav på leverantörer till de egna märkena, vilka står för endast fem procent av försäljningen. Därutöver erkänner de inget ansvar överhuvudtaget för sina avtalsleverantörer.

Rena Kläders rekommendationer: Företagen bör öka kunskapen internt. Det vill säga utföra ett systematiskt undersöknings- och förbättringsarbete, inte bara genom att besöka fabriker utan även genom att ta kontakt med arbetare och oberoende fackföreningar, samt människorätts- och miljörättsorganisationer. Man bör utbilda alla arbetare i berörda fabriker om uppförandekoder och rättigheter. Att placera produktion i länder som Kina och Vietnam där det inte existerar fria fackföreningar är problematiskt, därför bör företagen lägga extra vikt vid att utbilda arbetare i dessa länder. Företag bör också aktivt arbeta med att ändra inköpsstrategier så att det inte ständigt handlar om att pressa priser och få snabbare leveranser. Dessutom bör företagen utveckla klagomålsmekanismer, ha krav på levnadslön för de anställda och vara transparenta i sitt förändringsarbete. Företag bör ingå i så kallade globala ramavtal som sluts mellan internationella fackliga branschfederationer och företag. Samarbete med etiska flerpartsinitiativ är också bra. Där ingår företag, fackföreningar och människorätts- och miljörättsorganisationer. Ett exempel av ett sådant initiativ är Initiativ for Etisk Handel, IEH, som finns i Norge.

För en jämförelse av skokedjorna och specifika rekommendationer, se Etikbarometern.