Initiativ

Uppdaterad 2013-04-02

Fair Trade Center sammanfattar nedan några av de vanligaste branschinitiativen och flerpartsinitiativen. Ett branschinitiativ består av företag samt ibland branschorganisationer och leverantörer. I flerpartsinitiativ samarbetar både företag, fackföreningar och icke statliga enskilda organisationer (frivilligorganisationer), och här har fler parter än företag beslutande poster.

Nedan finns information om Business Social Compliance Initiative (BSCI), Electronic Industry Citizenship Coalition (EICC), Ethical Trading Initiative (ETI), Initiativ för Etisk Handel (IEH), Dansk Initiativ för Etisk Handel (DIEH), Fair Wear Foundation (FWF), Fair Labor Association (FLA), International Council of Toy Industries (ICTI) samt SA 8000/Social Accountability International (SAI).

BSCI
Business Social Compliance Initiative (BSCI) är ett europeiskt företagssamarbete där ett stort antal företag (främst inom detaljhandeln) har gått samman för att underlätta både för företagen själva och för leverantörer genom att ställa samma krav. Den Bryssel-baserade organisationen Foreign Trade Association (FTA), som bland annat är emot bindande CSR-regler för företagen, sammanställde 2002 en gemensam plattform utifrån ett antal europeiska företags uppförandekoder och kontrollsystem. Detta låg sedan till grund för den gemensamma uppförandekod och de etiska riktlinjer som 2003 ledde till etableringen av BSCI.

Alla leverantörer till företag som är medlemmar i BSCI måste skriva under BSCI:s uppförandekod och förbinda sig att följa den. Detta mål ska vara uppfyllt senast tre och ett halvt år efter att företaget blivit medlem. BSCI samarbetar med Social Accountability Initiative (SAI) och rekommenderar deras standard SA 8000 (beskrivs nedan). Kontroller utförs av revisionsföretag som är godkända av BSCI och ackrediterade av SAI, och medlemsföretagen kan välja vilket av revisionsföretagen de vill använda. Medlemsföretagen och deras leverantörer kommer själva överens om vem som ska stå för kostnader för kontroller och förbättringar. Företag som är medlemmar i BSCI åtar sig att minst 2/3 av deras totala varuvolym ska följa BSCI:s etiska riktlinjer.

BSCI, som endast består av företag, har blivit kritiserat för att inte involvera frivilligorganisationer eller fackföreningar i sitt arbete och för sin brist på transparens. Uppförandekoden baseras på ILO:s kärnkonventioner, men har tidigare kritiserats av nätverket Clean Clothes Campaign (CCC) för att vara svag vad gäller bland annat kravet på organisationsfrihet. Den tar inte heller upp levnadslön, även om det uppmuntras.

EICC
Electronic Industry Citizenship Coalition (EICC) är ett globalt branschinitiativ som inleddes år 2004 för att främja en gemensam uppförandekod bland företag inom elektronikindustrin, samt deras leverantörer och underleverantörer. I ledningen sitter representanter för de olika medlemsföretagen och deras leverantörer. Även icke-medlemmar inom branschen uppmuntras att anta uppförandekoden.

Utöver uppförandekoden arbetar EICC bland annat med att ta fram ett standardiserat och gemensamt system för kontroller av leverantörer, samt att bygga upp leverantörernas kunskaper och kapacitet för att hantera arbetet med socialt och miljömässigt ansvar. Kontroller av hur uppförandekoden efterlevs görs av revisionsföretag som tränats och certifierats av EICC. EICC skiljer mellan ”applicant (sökande) members” och ”full members”. Skillnaden är att de förstnämnda är i början av sitt ansvarsarbete medan de fullständiga medlemmarna kommit längre och har högre krav på sig. ”Applicant members” måste nå fullt medlemskap inom två år.

Medlemsföretagen deltar i olika arbetsgrupper fokuserade på specifika områden, såsom miljöfrågor och arbetstider. Genom dessa grupper utvecklar man tillsammans olika program och verktyg som företagen och leverantörerna kan använda sig av i sitt CSR-arbete.

EICC är ett initiativ som styrs av företag, även om det vid uppdateringar av uppförandekoden och i olika forum tagits in synpunkter från civilsamhället. I en rapport från 2009 av den nederländska organisationen SOMO framförs dock kritik mot att detta inte lett till förbättringar. Uppförandekoden tar heller inte upp ILO:s kärn- konventioner och det finns brister vad gäller exempelvis krav på fackföreningsfrihet och levnadslön. Kontroller är ofta begränsade till att enbart gälla leverantörer i första ledet, trots att EICC uppger att uppförandekoden ska gälla hela leverantörskedjan. Det saknas en klagomålsmekanism för arbetarna, även om EICC uppger att arbetare som framför klagomål ska skyddas.

Läs mer: SOMO:s rapport ”Computer Connections – Supply chain policies and practices of seven computer companies”

ETI
Ethical Trading Initiative (ETI) startades 1998 och är ett flerparts-initiativ baserat i Storbritannien, bestående av företag, fack- organisationer samt frivilligorganisationer. Företag som är medlemmar måste anta ETI:s uppförandekod, som utgår ifrån ILO:s kärnkonventioner och bland annat innefattar levnadslön. ETI fungerar som ett forum för lärande, och istället för att kontrollera och certifiera företag samverkar medlemmarna tillsammans med andra parter i olika projekt och arbetsgrupper där de tillåts pröva sig fram mot hur uppförandekoden bäst kan implementeras i leverantörs-kedjorna. Initiativet arbetar också med erfarenhetsutbyte och rundabordssamtal, liksom med kapacitetsbyggande och utbildning, och på så sätt vill ETI definiera och etablera ”good practice” i etisk handel.

Medlemsföretag måste årligen rapportera till ETI:s ledning om deras arbete med att förbättra anställdas arbetsförhållanden i leverantörs-kedjan på fem nyckelområden. Bland annat undersökas hur långt ner i kedjan företagen går, hur mycket resurser som läggs på etikarbetet, samt hur väl de följer upp och samarbetar med sina leverantörer. Eftersom ETI inte har något eget kontrollsystem får företagen själv välja hur de och deras leverantörer ska granskas gentemot uppförandekoden. Leverantörerna betalar för att se till att uppförandekoden uppfylls, men företagen uppmanas att betala ett rimligt pris för varorna.

I Norge och Danmark finns motsvarigheter till ETI. I Norge finns Initiativ för Etisk Handel (IEH), och i Danmark Dansk Initiativ för Etisk Handel (DIEH). Dessa beskrivs nedan.

Initiativ för Etisk Handel (IEH)

Initiativ för Etisk Handel är Norges motsvarighet till brittiska ETI och har funnits sedan år 2000. Det är ett flerpartsinitiativ som består av företag, fackförbund, frivillig-organisationer samt offentlig sektor (såsom kommuner).

IEH fungerar som ett resurscenter och en läroplattform för etisk handel, och arbetar med att öka och underlätta arbetet med etisk handel. Initiativet stödjer sina medlemmar i deras förbättringsarbete genom att ge tillgång till verktyg, erbjuda utbildning och rådgivning samt underlätta samarbete i frågor som rör etisk handel.

Initiativets medlemmar förpliktar sig till att aktivt arbeta för att kontinuerligt förbättra arbets- och miljöförhållanden i hela sina leverantörskedjor. Som en del i detta ska de ta fram egna etiska riktlinjer (det vill säga en uppförandekod), som de ska förmedla vidare och följa upp i sin leverantörskedja. IEH har också själva utvecklat riktlinjer för etisk handel som är baserade på centrala ILO- och FN-konventioner och ska fungera som minimistandard för medlemmarnas uppförandekoder. Utöver de krav som gäller arbetsvillkor finns också riktlinjer om miljöåtaganden och marginaliserade befolkningsgrupper. IEH har även tagit fram en vägledning för etiska krav i offentlig upphandling till medlemmar som finns inom den offentliga sektorn.

För att medlemmarna ska kunna omsätta ord till handling arbetar IEH med sju implementeringsprinciper, med åtgärder och delmål. De handlar bland annat om att förankra uppförandekoden i ledningen och att kartlägga leverantörskedjan vad gäller arbets- och miljöförhållanden. Mål, delmål och tidsramar bestäms i avtal med varje medlem och syftet är kontinuerlig förbättring.

Varje år ska medlemmarna rapportera om vilka aktiviteter de genomfört och de resultat som nåtts i arbetet med att förbättra arbets- och miljöförhållanden i leverantörskedjorna.

Dansk Initiativ för Etisk Handel (DIEH)
Dansk Initiativ för Etisk Handel (DIEH) är Danmarks motsvarighet till Ethical Trading Initiative i Storbritannien samt Initiativ för Etisk Handel i Norge. Flerpartsinitiativet grundades 2008 av medlemmar från fyra olika medlemssektorer: frivilligorganisationer, fack- föreningar, företag samt branschorganisationer. Målet är att samla verksamheter från de olika sektorerna för att främja etisk handel och hitta lösningar på utmaningar i medlemmarnas relationer med sina leverantörer.

DIEH fungerar som ett resurscenter för etisk handel för danska verksamheter genom att samla och sprida kunskap som finns inom fältet. Initiativet verkar också som ett forum där medlemmar kan utbyta kunskap och erfarenhet. Organisationen ska också vara behjälplig med att bygga upp medlemmarnas kapacitet för etisk handel och erbjuder exempelvis workshops, rådgivning samt utveckling av verktyg och metoder för etisk handel. DIEH samarbetar med flera andra flerpartsinitiativ (däribland ETI och IEH).

Initiativets arbetssätt liknar norska systerinitiativet IEH:s, och medlemmar måste till exempel utveckla egna uppförandekoder som ska använda DIEH:s egna etiska riktlinjer som miniminivå för kriterierna. DIEH:s etiska riktlinjer är baserade på centrala FN- och ILO-konventioner och inkluderar förutom arbetsvillkor kriterier för hänsyn till miljö samt marginaliserade befolkningsgrupper. För att implementera uppförandekoden i medlemmarnas leverantörsled och hjälpa dem i processen med etisk handel använder DIEH sju principer. De handlar bland annat om att företagen ska förankra de etiska riktlinjerna i hela sin verksamhet samt tillsammans med leverantörer fastställa åtgärder för förbättring.

Varje år ska medlemmar rapportera till DIEH:s styrelse och sekretariat om sina målsättningar vad gäller arbetet med deras leverantörskedjor och vilka åtgärder som tagits för att nå dem.

FWF
Fair Wear Foundation (FWF) är ett verifieringsinitiativ som bildades för att förbättra arbetsförhållandena i textilindustrin. FWF är ett flerpartsinitiativ och i ledningen finns representanter för företag, leverantörer, fackföreningar och frivilligorganisationer, som alla har lika rösträtt. FWF har sitt säte i Holland och har utvecklat en uppförandekod baserad på ILO-konventioner (däribland samtliga kärnkonventioner) samt FN:s deklaration för Mänskliga Rättigheter. Koden kräver bland annat levnadslöner. Medlemmarna är framförallt små- till medelstora företag.

Medlemsföretagen förbinder sig att implementera och följa koden, och måste redovisa alla sina leverantörer. Inom tre år ska alla leverantörer vara undersökta. Istället för att använda externa certifieringsorgan har FWF egna kontrollanter som arbetar med att kontrollera att företagen efterlever uppförandekodens krav. Organisationen använder sig av ett verifieringssystem som går ut på att de dels genomför fabrikskontroller och dels har implementerat en klagomålsmekanism genom vilken fabriksanställda kan påpeka missförhållanden. Dessutom verifierar FWF på företagsnivå hur väl medlemsföretagen implementerat uppförandekoden i sina interna ledningssystem, så att den till exempel stöds av företagens inköpsstrategier.

En av FWF:s principer är att involvera de olika parterna (det vill säga både företag, fackföreningar och frivilligorganisationer) i varje nivå av arbetet, från verifieringsprocessen till utarbetande av strategier. Initiativet lägger även stor vikt vid att samarbeta med och engagera lokala organisationer i sitt arbete. Dessutom uppmuntrar man starkt arbetarutbildning på fabrikerna till sina medlemmar.

Fair Labor Association (FLA)
Fair Labor Association (FLA) har funnits sedan 1998 och är ett flerpartsinitiativ bestående av företag, frivilligorganisationer samt amerikanska lärosäten. I ledningen finns representanter för alla tre typer av verksamhet. Syftet är att förbättra arbetsförhållanden bland medlemmarnas leverantörer, genom en uppförandekod baserad på ILO-standarder, samt genom övervakning och verifiering av att koden uppfylls.

Viktiga delar i FLA:s arbete är transparens och verifiering. Genom att använda oberoende externa granskningsorgan, som kan utgöras av exempelvis lokala frivilligorganisationer, kontrollerar FLA årligen medlemmarnas arbete genom oannonserade besök hos 5 % av deras leverantörer. Resultaten av granskningarna publiceras sedan offentligt på FLA:s hemsida där man detaljerat kan läsa om situationen på fabrikerna. Initiativet offentliggör även årliga sammanfattande rapporter om medlemmarnas arbete. FLA använder även en klagomålsmekanism för klagomål från arbetare, organisationer och andra parter, som ska utredas och följas upp av medlemmarna själva. Rapporter om enskilda klagomål publiceras på FLA:s hemsida.

I processen för att förbättra villkoren hos sina leverantörer ska FLA:s medlemmar implementera interna kontrollsystem. De ska bland annat genomföra annonserade och oannonserade kontroller för att utvärdera situationen på fabrikerna, antingen på egen hand eller med hjälp av godkända oberoende verifieringsorgan. Andra året ska alla leverantörer ha kontrollerats. Medlemmarna ska även etablera en kontakt med exempelvis lokala människorättsorganisationer eller organ för facklig verksamhet.

En annan aspekt av FLA:s arbete är initiativets fokus på olika specialprojekt när det gäller att komma tillrätta med större utmaningar som upptäcks med implementeringen av uppförande-koden. Genom projekten jobbar FLA med att utveckla nya lösningar av problem, såsom barnarbete inom bomullsindustrin eller utveckling av ett utbildningsprogram om företagsansvar för fabriksledningar.

Tidigare har FLA kritiserats för brister i sitt verifieringssystem och för avsaknad av transparens, bland annat för att fackföreningar inte finns representerade i ledningen. Denna kritik har mildrats sedan initiativet exempelvis medlat i ett flertal fackliga konflikter samt förbättrat transparensen.

ICTI
International Council of Toy Industries (ICTI) är ett globalt bransch-initiativ för att få till stånd en enhetlig uppförandekod för leksaks-industrin, som utvecklades 1995. 2004 inledde man ICTI CARE, som är en process för att implementera uppförandekoden bland leksaksföretagens leverantörer samt kontrollera att den följs. ICTI CARE är ett branschdrivet initiativ men i styrelsen finns ett par av ICTI utvalda representanter från civilsamhället (såsom TransFair, en amerikansk Fairtrade-organisation). Leksaksfabrikerna kontrolleras och certifieras av oberoende revisionsföretag, som tränats och godkänts i att granska enligt ICTI:s kod. Leverantörerna betalar själva ansöknings- och medlemsavgifter samt kostnader för kontroller, som sker årligen. I Kina är idag ungefär hälften av alla leksaksfabriker ICTI-certifierade.

ICTI:s medlemsföretag har ombetts (det är dock inget krav) att förbinda sig till ett datum efter vilket de enbart kommer att använda sig av ICTI-certifierade fabriker, genom det så kallade Date Certain-programmet. Bland medlemmarna i Swetoy, den svenska branschorganisationen för leksaker, har cirka 90 % anslutit sig till detta program.

Kritik har riktats mot ICTI:s certifiering då den exempelvis inte omfattar alla av ILO:s kärnkonventioner och inte heller levnadslön. Sedan 2007 har ICTI CARE en klagomålsmekanism, men har (enligt ICTI själva) än så länge inte fått in särskilt många klagomål. Internationella frivilligorganisationer som Labour Action China är kritiska mot att ICTI:s uppförandekod är vag när det gäller kravet på facklig organisering, att arbetarnas medverkan i systemet är bristande och att inköpande västerländska företag inte förväntas dela kostnaderna för införandet av koden med leverantörerna. Det är också långt ifrån alla företag som enbart köper från ICTI-certifierade fabriker trots att de är med i Date Certain-programmet och därmed förbundit sig till detta.

SA 8000/SAI
Social Accountability International (SAI) är ett icke-statligt flerpartsinitiativ som initierades 1997 med syftet att skapa en branschöverskridande standard för arbetsvillkor samt ett system för oberoende certifiering. Frivilligorganisationer finns representerade i ledningen medan fackföreningar endast har representation i ”Advisory Board”.

SAI står bakom SA 8000, en internationell frivillig standard rörande sociala villkor i arbetslivet som bygger på ILO:s kärnkonventioner, FN:s deklaration om de Mänskliga Rättigheterna samt FN:s barnkonvention. SA 8000:s standard är främst till för fabriker även om också företag kan certifieras. Det är den certifierade leverantören som betalar för certifiering, kontroller och förbättringar.

Bland SA 8000s kriterier ingår krav angående levnadslön och om landet inte tillåter facklig organisering ska andra kommunikations-kanaler mellan arbetsgivare och anställda underlättas. Certifieringen görs genom godkända och SA 8000-tränade verifieringsorgan som besöker och utvärderar fabriker. Efter att ha fått kritik för att frivilligorganisationer och fackföreningar inte involverats nog i standarden kan även dessa parter nu ansöka om att godkännas som certifieringsorgan. Certifieringen är giltig i tre år innan den behöver förnyas och fabriken ska under den tiden kontrolleras kontinuerligt. Inspektionsprotokollen är enbart tillgängliga för SAI och de certifierade fabrikerna, även om lokala fackföreningar informeras om resultaten. Andra parter kan få ta del av protokollen under sekretess. Inom SA 8000 finns en klagomekanism, men den har inte använts i någon större utsträckning.